...men egentligen är jag vid Medelhavet...: januari 2014

Tja!
Jag har på sista tiden fått konstatera att lo and behold, tydligen finns det folk i världen som inte är speciellt intresserade av vegetarisk mat! Nu vill jag på intet vis påstå att jag själv skulle vara vegetarian, det skulle jag aldrig klara av, men i sparsamhetens namn (och varför inte ekologiskt och hälsomässigt sett) är det faktiskt ganska nyttigt att lämna bort köttet ett par gånger i veckan!
Barn är inte heller alltid så extra intresserade av grönsaker, även om våra faktiskt är ganska öppensinnade så kan jag ibland behöva ta till lite knep för att lura ner vitaminerna, speciellt i Hambi.

svartkål i förgrunden, sedan grönkål och spetskål

Så hur får man tvivlarna att käka sina greens?
Nå, enklaste sättet är att gömma grönsakerna! Det här funkar extra bra på barn som mer sällan anar oråd. Till exempel i en bolognese-sås kan man riva ner en ganska bastant mängd morot innan såsen smakar vegetarian!
Mitt senaste knep (som jag faktiskt är ganska stolt över) är att ha en stor burk torkad svartkål (aka Cavolo Nero eller palmkål) i kryddskåpet! Förutom att svartkålen på engelska kallas Dinosaur kale och därför sjunker väldans bra i en femårig pojke så smakar den inte kål då man smular ner några matskedar i typ all mat som existerar. Men den innehåller jättemycket vitaminer så det räcker med lite! Nu är jag mycket medveten om att alla inte har tillgång till svartkål eftersom den inte säljs i vilken k-market som helst, men det gör grönkål och den fungerar på samma sätt.
Tomatsås tycker stort sett alla ungar och köttätare om och tomat är en grönsak ju! Dessutom blir tomaterna nyttigare då man värmer upp dem så det är win-win!

Grönsaker som är lätta att gömma i mat är sånt man kan finfördela och som inte har en alltför karakteristisk smak. Annars kan man i och för sig alltid dölja smaken med tomat eller rödvin eller chili eller whatever. Moroten är ett praktexempel, även om den annars också brukar vara ganska väl mottagen bland de flesta. Zucchini går också att riva ner i stort sett allting, den varken syns eller smakar om man kokar den en stund. Eller riv päron eller äppel i gröten (om de äter gröt alltså...). Paprika och majs hör till de grönsaker som brukar gå hem också bland grönhatare utan större trick.
Lagar man en gryta kan man bara se till att koka alltihop till atomer, så blir allt en enda sås och grönsakerna stirrar inte tillbaka från tallriken så de kan undvikas.
Man kan gömma med kryddor också, ös på med en massa kryddor så kan man nog kamouflera vilken palsternacka som helst!

Ett mer omständligt sätt att få speciellt barn att bli vänligare inställda till grönsakerna är att låta barnen vara med och laga maten. Om de själva rört om i morötterna och kryddat dem så är sannolikheten att de äter maten mycket större. Funkar ganska mycket sämre på vuxna kinkpottor...
Hardcore versionen på den här taktiken är att barnen är med och odlar grönsakerna de ska äta!

Med barn är också alternativet avtrubbning rätt bra. Ställ ett fat/en skål med olika grönsaker på bordet alla måltider och se till att du själv äter av dem så kommer barnen att börja smaka efter hand. Säg ingenting åt barnen då, men ge dig själv en mental klapp på axeln. =P Så småningom äter de salladen automatiskt. Det hjälper om du lägger tid på uppläggningen, måla tavlor med bitarna eller lägg upp dem i solfjädrar. Bara det ser lustigt och glatt ut!

Tomatsåsen Hambi åt tre portioner av..

och här är den före kokning och mixning. =P Den omixade
versionen sade han att han inte gillade. ;) Samma sås,
olika utseende! Ja, jag tillsatte lite ketchup och några bitar
malet kött.

Och så finns alternativet lura. Servera en maträtt som inte ser suspekt ut och berätta först efteråt att det var vegetariskt. Funkar förresten asbra med indisk mat, hämta takeaway från en BRA indisk restaurang och bevisa att mat kan verka precis som kött fastän det inte haft skymten av en puls. Det här sättet funkar bäst om man har middagsbjudning eller dylikt då folk inte lika snabbt frågar vad tusan det är de äter, och inte heller vägrar äta fastän de skulle veta att det är sånt de inte annars skulle välja.
Det måste kanske påpekas att det lönar sig att laga god mat då folk ska omvändas, annars är det liksom inte nån idé...

Och om inget annat funkar; häll på grädde. Riktigt mycket grädde. I ett senare skede kan man trappa ner på mängden men i början verkar det funka. =P

Men vill du slippa kinkiga barn är det nog bäst att göra som i sydligare delar av världen; grönsakerna ska vara en del av maten och livet från början och aldrig ifrågasättas. Jag tycker det är dags att vi i det här kött-och-potatis-landet börjar öppna ögonen för alla fantastiska smaker utanför brunsåsen!

Som de gör vid Medelhavet, där jag egentligen är. ;)

Avrundar med recept på den ultimata vegesoppan;
Majs- och paprikasoppa!

400g majs (fryst går utmärkt)
2 röda paprikor i små bitar
en liten röd chili, finhackad
1 liten lök, finhackad
30g smör
            stek under lock i ca10 minuter på svag värme, rör om då och då. De ska inte ta färg, bara mjukna. Öka till medelstark värme och ha i
1 msk mjöl
            rör om i 1 minut
5dl grönsaks- eller hönsbuljong
            tillsätts. Koka upp, sänk värmen och koka i 30 minuter. Låt svalna något. Ta upp ca 2 dl av soppan och ställ åt sidan, mixa resten av soppan slät i en mixer/med stavmixer. Sila om du ids. Häll tillbaka det du ställt undan (om du gjort det) och häll alltihop till baka i kastrullen.
1 1/4 dl grädde
             tillsätts. Låt soppan bli genomvarm. Salta och peppra efter smak. Strö över koriander eller persilja om du tycker och servera med bröd och ost.

Vill du frysa in soppan lämnar du bort grädden och tillsätter den före serveringen. Man kan också laga soppan helt utan grädden, den blir bra ändå!

Capri Hamn. Vårt hotell är precis ovanför Bar Grotta Azurra

Också till Capri åkte vi med Traghetto från Neapel. Vi hade ju hört att Capri var en turistö med vackra vyer men inget hade förberett os på det som mötte oss då vi närmade oss ön med färjan. Så turkost vatten, så vita klippor, så klart solsken har jag aldrig sett. Kontrasten mot både Neapel och Ischia som båda är vulkaniska med mörka berg var helt otrolig! Bortblåst var stressen från storstaden då en liten båt åkte förbi i det helt galet färgade vattnet!

Färjan tar iland i en väldigt full liten hamn kantad med butiker och uteserveringar och vårt hotell Relais Maresca var precis vid hamnen. Det var ett vackert ljusblått och vitt hus i väggen av hus längs vägen från hamnen, precis bakom busshållplatsen. Bussarna på de små branta öarna är förresten hysteriskt söta! På grund av de tighta svängarna måste bussarna vara kortare än de vanliga bussarna men de är fortfarande lika höga så de ser ut som orange postlådor som kör längs serpentinvägarna!

Nåväl. Då vi såg hotellet med små balkonger ut mot vattnet föreställde vi os genast hur vi på morgonen skulle sitta på balkongen och njuta av utsikten över den lilla hamnen och vattnet! Vi fick det enda rummet in mot berget (och den inte speciellt svala eftermiddagssolen..) med utsikt över ett par bakgårdar och en hel del betong (som gjorde effekten av tidigare nämnda eftermiddagssol ännu mer olidlig). Jeeeeee. Men rummet var snyggt och prydligt och så länge fönster luckorna var stängda hölls temperaturen snäppet under 30grader. Fast då missade man ju föreställningen med gubben som använde en hel dag till att hänga upp tvättstreck på sin bakgård. Då de var färdighängda var de nog de rakaste och jämnast hängda tvättstrecken i södra Italien! <3 Nu var det ju inte så att avsaknaden av balkong kunde störa oss så hemskt länge för vi var omedelbums på språng. Som vanligt.

på vägen upp till La Scala Fenicia..

och till Anacapri

På agendan för Capri var trädgården San Michele i Anacapri, staden högre upp på ön. Dit kan man antingen ta en buss, en taxi eller - om man är masokist - the Phoenician Steps (la Scala Fenicia). Trappor. Runt tusen trappsteg. Branta sådana. Utsikten är vidunderlig! Så även värken i vaderna då man gått upp och tillbaka. Men ändå var det helt värt det! För den vidunderliga utsikten är just vidunderlig. Och på vägen till trapporna går man genom bostadsområden i Capri stad och bakom varje stenmur och grind ligger små trädgårdar med grönsaksodlingar, över var och varannan mur hänger citroner, apelsiner, aprikosblom och blåregn. De ever present ödlorna springer runt ens fötter och solen värmer. Då man kommer högre upp ser man ut över gårdarna och husen (och fotbollsplanerna) och vinodlingarna, ännu högre upp ser man mer av staden bakom hamnen. Och underbart turkost hav. Rosmarinen och ginsten doftar och man glömmer NÄSTAN att man klättrar i trappor som aldrig verkar ta slut. Nu måste det ju påpekas att jag var gravid i typ 12e veckan, trött, yr och illamående och således inte helt på topp så det var lite jobbigare än det skulle ha varit annars.

"dit upp ska vi..."

Väl uppe landar man precis utanför muren till trädgården och sedan börjar jakten på ingången. På nätet hade jag läst att det kostade att komma in till huset trädgården hör till, men att det var gratis att titta på trädgården. Då vi kom dit insåg vi att visst var det så, men att det de facto var på det vackra viset att enda sättet att komma in till trädgården var genom muséet. Kul. Nå, vi betalade de några euron det kostade att komma in och så vandrade vi genom huset också. Huset och trädgården ägdes av den svenska läkaren Axel Munthe som köpte villan och började bygga huset och trädgården 1889. Han verkade vara lite av en hamster och fyllde huset med antikviteter från olika håll av världen. Också i trädgården uppfördes tempel och torn, både antika - flyttade från andra ställen - och nybyggen. Då huset byggdes hittade man en gammal ruin på tomten och enligt Munthe själv var det en del av kejsare Tiberius villa. Den gjordes om till en utsiktsplats därifrån man ser ut över Capri stad och trapporna vi klättrade upp för. Munthe dog år 1949 och han hade testamenterat villan till Svenska Institutet för att möjliggöra för svenska studenter att komma och bo i villan och studera Italien och dess kultur.

Villa San Michele

I alla fall. Trädgården är inte stor, men trevligt upplagd med gångar kors och tvärs genom trädgården så man på rätt liten yta har åstadkommit riktigt långa promenadstråk! På högsommaren lär hortensiorna vara en sevärdhet, då vi var där var det tulpaner överallt! På grund av att den är så högt upp på berget har man en otrolig utsikt. Höjden gör också att klimatet är lite kallare än nere längs stranden vilket bland annat märktes på att blåregnen nere i Capri blommade för fullt, ställvis var blomningen på väg att avta, medan uppe i Anacapri hade de inte ännu slagit ut! Trädgården är lummig och mysig och väl värd ett besök om man råkar vara på Capri!

Anacapri

Vi gick vidare i Anacapri och såg oss omkring och åt en galet god glass precis innan caféet stängde för siestan. Anacapri är full av små butiker som säljer exklusiva souvenirer och dyrt krimskrams såväl som märkesprodukter och verkligt fina saker. Souvenirerna lutar mer åt fancy hantverkshållet och byn kändes också i övrigt lite finare än andra ställen. Den är i alla fall helt bedårande och jag skulle gärna ha vandrat omkring längre. Det finns förresten en linbana som man kan åka upp till högsta bergstoppen med. Linbanan är av modell en stol och en vajer och turisterna i den såg lätt vettskrämda ut. Nästa gång ska jag nog kolla hur Capri ser ut högst upp ifrån, men den här gången blev det inte av. I Anacapri hörde vi förresten den enda finskan på hela resan (på båten till Ischia stod det en gubbe med Suomi-mössa på sig intill oss men han pratade nog inte överhuvudtaget. Hubbie skrämde däremot livet av honom då han plötsligt utbrast sin förbannelse över vår icke-fungerande kamera på klingande finska precis i örat på farbror Suomi. =P ) och inne i muséet hade vi en trevlig liten diskussion med ett äldre svenskt par som haft en spännande semester i Napoli. =P Kassadamen i Axel Munthe-muséet talar förresten svenska, som liten kuriosafakta! =)

Trapporna ungefär halvvägs upp

Nå, vi slet oss iväg från den söta lilla byn och påbörjade resan ner för det tusen miljarder trappsteg vi klättrat upp för. Det gick väldigt mycket snabbare neråt, men vaderna förlät mig inte för påfrestningen på en vecka efteråt. Väl nere i Capri och på hotellet var det dags att leta iväg sig för att äta middag. Inte en så enkel uppgift som man kunde tro inte! Eftersom vi kom till ön så hopplöst tidigt på säsongen så var inte alla restauranger öppna, i alla fall inte långa kvällar. Efter att hubbie ratat alla restauranger i hamnen där hotellet låg (med orden "tänk om det finns nån ännu bättre") såg vi en skylt där det stod centrum och en pil upp för berget mellan husgyttret. Jaja, bara att börja klättra då, jag menar, hur långt kan det vara? Det vet vi inte ännu i denna dag för jag kroknade halvvägs och vi fick gå neråt tillbaka. Det fanns restauranger längs vägen också, men de var inte öppna för att säsongen inte ännu börjat. På vägen ner tappade vi bort oss och då vi äntligen kom ner till hamnen igen var jag helt färdig och en del av restaurangerna redan stängda så faktum är att vi aldrig åt nån italiensk middag på Capri. Det blev pringles och choklad i badkaret på hotellrummet i stället.

På morgonen hittade vi hissen/linbanan som går upp till Capri centrum............. Jup. Men Capri centrum lär vara jättefint och fullt med fina små restauranger! Nästa gång....... =P

Efter en hel del väldigt djup sömn åt vi frukost på hotellets takterrass med soldäck som jag gärna skulle ha tagit med mig hem! För övrigt var frukostbuffén god och hade en massa olika saker att äta. Det mesta förstås med socker eller vitt mjöl i. Jag vet faktiskt inte hur italienare överlever till lunch för med undantaget Levanto var samtliga frukostar bara socker. Och kaffe.

Jag fick hubbie medsläpad till stranden också, första och sista gången under resan, och satt och gjorde exakt ingenting en stund. Det är förresten inga sandstränder vi talar om, utan stora men mjuka stenar. Fast de passade för övrigt väldigt bra att massera trötta fötter och vader med! =P Vi hade tänkt åka på en båtutfärd runt ön och till den blå grottan Grotta Azurro med alldeles knallblått vatten, men eftersom dagen före satt spår i både fysik och humör hos mig blev det en slappardag i stället. Vi var ändå redan överens om att vi skulle återvända hit om chansen gavs och tillbringade i stället lite tid åt att välja vilket lyxhotell vi skulle bo på nästa gång! ;) Vi åt lunch på hotellets restaurang, återigen på takterrassen. Fantasilöst säger ni? Godaste jävla citronkycklingen i världshistorien säger jag! Med världsbäst utsikt över Capri hamn och det blåblåblå vattnet, vita klipporna och staden som ringlar sig upp för bergssidan inbäddad i grönska. Ångrar inte det valet en enda sekund. =)

Sedan var det redan dags att packa ihop oss och dra vidare från vackra Capri mot Sorrento. Men den här pärlan glömmer jag (och mina vader) aldrig!