...men egentligen är jag vid Medelhavet...: Italien del 3, Capri

Capri Hamn. Vårt hotell är precis ovanför Bar Grotta Azurra

Också till Capri åkte vi med Traghetto från Neapel. Vi hade ju hört att Capri var en turistö med vackra vyer men inget hade förberett os på det som mötte oss då vi närmade oss ön med färjan. Så turkost vatten, så vita klippor, så klart solsken har jag aldrig sett. Kontrasten mot både Neapel och Ischia som båda är vulkaniska med mörka berg var helt otrolig! Bortblåst var stressen från storstaden då en liten båt åkte förbi i det helt galet färgade vattnet!

Färjan tar iland i en väldigt full liten hamn kantad med butiker och uteserveringar och vårt hotell Relais Maresca var precis vid hamnen. Det var ett vackert ljusblått och vitt hus i väggen av hus längs vägen från hamnen, precis bakom busshållplatsen. Bussarna på de små branta öarna är förresten hysteriskt söta! På grund av de tighta svängarna måste bussarna vara kortare än de vanliga bussarna men de är fortfarande lika höga så de ser ut som orange postlådor som kör längs serpentinvägarna!

Nåväl. Då vi såg hotellet med små balkonger ut mot vattnet föreställde vi os genast hur vi på morgonen skulle sitta på balkongen och njuta av utsikten över den lilla hamnen och vattnet! Vi fick det enda rummet in mot berget (och den inte speciellt svala eftermiddagssolen..) med utsikt över ett par bakgårdar och en hel del betong (som gjorde effekten av tidigare nämnda eftermiddagssol ännu mer olidlig). Jeeeeee. Men rummet var snyggt och prydligt och så länge fönster luckorna var stängda hölls temperaturen snäppet under 30grader. Fast då missade man ju föreställningen med gubben som använde en hel dag till att hänga upp tvättstreck på sin bakgård. Då de var färdighängda var de nog de rakaste och jämnast hängda tvättstrecken i södra Italien! <3 Nu var det ju inte så att avsaknaden av balkong kunde störa oss så hemskt länge för vi var omedelbums på språng. Som vanligt.

på vägen upp till La Scala Fenicia..

och till Anacapri

På agendan för Capri var trädgården San Michele i Anacapri, staden högre upp på ön. Dit kan man antingen ta en buss, en taxi eller - om man är masokist - the Phoenician Steps (la Scala Fenicia). Trappor. Runt tusen trappsteg. Branta sådana. Utsikten är vidunderlig! Så även värken i vaderna då man gått upp och tillbaka. Men ändå var det helt värt det! För den vidunderliga utsikten är just vidunderlig. Och på vägen till trapporna går man genom bostadsområden i Capri stad och bakom varje stenmur och grind ligger små trädgårdar med grönsaksodlingar, över var och varannan mur hänger citroner, apelsiner, aprikosblom och blåregn. De ever present ödlorna springer runt ens fötter och solen värmer. Då man kommer högre upp ser man ut över gårdarna och husen (och fotbollsplanerna) och vinodlingarna, ännu högre upp ser man mer av staden bakom hamnen. Och underbart turkost hav. Rosmarinen och ginsten doftar och man glömmer NÄSTAN att man klättrar i trappor som aldrig verkar ta slut. Nu måste det ju påpekas att jag var gravid i typ 12e veckan, trött, yr och illamående och således inte helt på topp så det var lite jobbigare än det skulle ha varit annars.

"dit upp ska vi..."

Väl uppe landar man precis utanför muren till trädgården och sedan börjar jakten på ingången. På nätet hade jag läst att det kostade att komma in till huset trädgården hör till, men att det var gratis att titta på trädgården. Då vi kom dit insåg vi att visst var det så, men att det de facto var på det vackra viset att enda sättet att komma in till trädgården var genom muséet. Kul. Nå, vi betalade de några euron det kostade att komma in och så vandrade vi genom huset också. Huset och trädgården ägdes av den svenska läkaren Axel Munthe som köpte villan och började bygga huset och trädgården 1889. Han verkade vara lite av en hamster och fyllde huset med antikviteter från olika håll av världen. Också i trädgården uppfördes tempel och torn, både antika - flyttade från andra ställen - och nybyggen. Då huset byggdes hittade man en gammal ruin på tomten och enligt Munthe själv var det en del av kejsare Tiberius villa. Den gjordes om till en utsiktsplats därifrån man ser ut över Capri stad och trapporna vi klättrade upp för. Munthe dog år 1949 och han hade testamenterat villan till Svenska Institutet för att möjliggöra för svenska studenter att komma och bo i villan och studera Italien och dess kultur.

Villa San Michele

I alla fall. Trädgården är inte stor, men trevligt upplagd med gångar kors och tvärs genom trädgården så man på rätt liten yta har åstadkommit riktigt långa promenadstråk! På högsommaren lär hortensiorna vara en sevärdhet, då vi var där var det tulpaner överallt! På grund av att den är så högt upp på berget har man en otrolig utsikt. Höjden gör också att klimatet är lite kallare än nere längs stranden vilket bland annat märktes på att blåregnen nere i Capri blommade för fullt, ställvis var blomningen på väg att avta, medan uppe i Anacapri hade de inte ännu slagit ut! Trädgården är lummig och mysig och väl värd ett besök om man råkar vara på Capri!

Anacapri

Vi gick vidare i Anacapri och såg oss omkring och åt en galet god glass precis innan caféet stängde för siestan. Anacapri är full av små butiker som säljer exklusiva souvenirer och dyrt krimskrams såväl som märkesprodukter och verkligt fina saker. Souvenirerna lutar mer åt fancy hantverkshållet och byn kändes också i övrigt lite finare än andra ställen. Den är i alla fall helt bedårande och jag skulle gärna ha vandrat omkring längre. Det finns förresten en linbana som man kan åka upp till högsta bergstoppen med. Linbanan är av modell en stol och en vajer och turisterna i den såg lätt vettskrämda ut. Nästa gång ska jag nog kolla hur Capri ser ut högst upp ifrån, men den här gången blev det inte av. I Anacapri hörde vi förresten den enda finskan på hela resan (på båten till Ischia stod det en gubbe med Suomi-mössa på sig intill oss men han pratade nog inte överhuvudtaget. Hubbie skrämde däremot livet av honom då han plötsligt utbrast sin förbannelse över vår icke-fungerande kamera på klingande finska precis i örat på farbror Suomi. =P ) och inne i muséet hade vi en trevlig liten diskussion med ett äldre svenskt par som haft en spännande semester i Napoli. =P Kassadamen i Axel Munthe-muséet talar förresten svenska, som liten kuriosafakta! =)

Trapporna ungefär halvvägs upp

Nå, vi slet oss iväg från den söta lilla byn och påbörjade resan ner för det tusen miljarder trappsteg vi klättrat upp för. Det gick väldigt mycket snabbare neråt, men vaderna förlät mig inte för påfrestningen på en vecka efteråt. Väl nere i Capri och på hotellet var det dags att leta iväg sig för att äta middag. Inte en så enkel uppgift som man kunde tro inte! Eftersom vi kom till ön så hopplöst tidigt på säsongen så var inte alla restauranger öppna, i alla fall inte långa kvällar. Efter att hubbie ratat alla restauranger i hamnen där hotellet låg (med orden "tänk om det finns nån ännu bättre") såg vi en skylt där det stod centrum och en pil upp för berget mellan husgyttret. Jaja, bara att börja klättra då, jag menar, hur långt kan det vara? Det vet vi inte ännu i denna dag för jag kroknade halvvägs och vi fick gå neråt tillbaka. Det fanns restauranger längs vägen också, men de var inte öppna för att säsongen inte ännu börjat. På vägen ner tappade vi bort oss och då vi äntligen kom ner till hamnen igen var jag helt färdig och en del av restaurangerna redan stängda så faktum är att vi aldrig åt nån italiensk middag på Capri. Det blev pringles och choklad i badkaret på hotellrummet i stället.

På morgonen hittade vi hissen/linbanan som går upp till Capri centrum............. Jup. Men Capri centrum lär vara jättefint och fullt med fina små restauranger! Nästa gång....... =P

Efter en hel del väldigt djup sömn åt vi frukost på hotellets takterrass med soldäck som jag gärna skulle ha tagit med mig hem! För övrigt var frukostbuffén god och hade en massa olika saker att äta. Det mesta förstås med socker eller vitt mjöl i. Jag vet faktiskt inte hur italienare överlever till lunch för med undantaget Levanto var samtliga frukostar bara socker. Och kaffe.

Jag fick hubbie medsläpad till stranden också, första och sista gången under resan, och satt och gjorde exakt ingenting en stund. Det är förresten inga sandstränder vi talar om, utan stora men mjuka stenar. Fast de passade för övrigt väldigt bra att massera trötta fötter och vader med! =P Vi hade tänkt åka på en båtutfärd runt ön och till den blå grottan Grotta Azurro med alldeles knallblått vatten, men eftersom dagen före satt spår i både fysik och humör hos mig blev det en slappardag i stället. Vi var ändå redan överens om att vi skulle återvända hit om chansen gavs och tillbringade i stället lite tid åt att välja vilket lyxhotell vi skulle bo på nästa gång! ;) Vi åt lunch på hotellets restaurang, återigen på takterrassen. Fantasilöst säger ni? Godaste jävla citronkycklingen i världshistorien säger jag! Med världsbäst utsikt över Capri hamn och det blåblåblå vattnet, vita klipporna och staden som ringlar sig upp för bergssidan inbäddad i grönska. Ångrar inte det valet en enda sekund. =)

Sedan var det redan dags att packa ihop oss och dra vidare från vackra Capri mot Sorrento. Men den här pärlan glömmer jag (och mina vader) aldrig!