Att omvända en carnivor (eller lura den ;) )

Tja!
Jag har på sista tiden fått konstatera att lo and behold, tydligen finns det folk i världen som inte är speciellt intresserade av vegetarisk mat! Nu vill jag på intet vis påstå att jag själv skulle vara vegetarian, det skulle jag aldrig klara av, men i sparsamhetens namn (och varför inte ekologiskt och hälsomässigt sett) är det faktiskt ganska nyttigt att lämna bort köttet ett par gånger i veckan!
Barn är inte heller alltid så extra intresserade av grönsaker, även om våra faktiskt är ganska öppensinnade så kan jag ibland behöva ta till lite knep för att lura ner vitaminerna, speciellt i Hambi.

svartkål i förgrunden, sedan grönkål och spetskål

Så hur får man tvivlarna att käka sina greens?
Nå, enklaste sättet är att gömma grönsakerna! Det här funkar extra bra på barn som mer sällan anar oråd. Till exempel i en bolognese-sås kan man riva ner en ganska bastant mängd morot innan såsen smakar vegetarian!
Mitt senaste knep (som jag faktiskt är ganska stolt över) är att ha en stor burk torkad svartkål (aka Cavolo Nero eller palmkål) i kryddskåpet! Förutom att svartkålen på engelska kallas Dinosaur kale och därför sjunker väldans bra i en femårig pojke så smakar den inte kål då man smular ner några matskedar i typ all mat som existerar. Men den innehåller jättemycket vitaminer så det räcker med lite! Nu är jag mycket medveten om att alla inte har tillgång till svartkål eftersom den inte säljs i vilken k-market som helst, men det gör grönkål och den fungerar på samma sätt.
Tomatsås tycker stort sett alla ungar och köttätare om och tomat är en grönsak ju! Dessutom blir tomaterna nyttigare då man värmer upp dem så det är win-win!
 
Grönsaker som är lätta att gömma i mat är sånt man kan finfördela och som inte har en alltför karakteristisk smak. Annars kan man i och för sig alltid dölja smaken med tomat eller rödvin eller chili eller whatever. Moroten är ett praktexempel, även om den annars också brukar vara ganska väl mottagen bland de flesta. Zucchini går också att riva ner i stort sett allting, den varken syns eller smakar om man kokar den en stund. Eller riv päron eller äppel i gröten (om de äter gröt alltså...). Paprika och majs hör till de grönsaker som brukar gå hem också bland grönhatare utan större trick.
Lagar man en gryta kan man bara se till att koka alltihop till atomer, så blir allt en enda sås och grönsakerna stirrar inte tillbaka från tallriken så de kan undvikas.
Man kan gömma med kryddor också, ös på med en massa kryddor så kan man nog kamouflera vilken palsternacka som helst!

Ett mer omständligt sätt att få speciellt barn att bli vänligare inställda till grönsakerna är att låta barnen vara med och laga maten. Om de själva rört om i morötterna och kryddat dem så är sannolikheten att de äter maten  mycket större. Funkar ganska mycket sämre på vuxna kinkpottor... 
Hardcore versionen på den här taktiken är att barnen är med och odlar grönsakerna de ska äta!

Med barn är också alternativet avtrubbning rätt bra. Ställ ett fat/en skål med olika grönsaker på bordet alla måltider och se till att du själv äter av dem så kommer barnen att börja smaka efter hand. Säg ingenting åt barnen då, men ge dig själv en mental klapp på axeln. =P Så småningom äter de salladen automatiskt. Det hjälper om du lägger tid på uppläggningen, måla tavlor med bitarna eller lägg upp dem i solfjädrar. Bara det ser lustigt och glatt ut!

Tomatsåsen Hambi åt tre portioner av..

och här är den före kokning och mixning. =P Den omixade
versionen sade han att han inte gillade. ;) Samma sås,
olika utseende! Ja, jag tillsatte lite ketchup och några bitar
malet kött.

Och så finns alternativet lura. Servera en maträtt som inte ser suspekt ut och berätta först efteråt att det var vegetariskt. Funkar förresten asbra med indisk mat, hämta takeaway från en BRA indisk restaurang och bevisa att mat kan verka precis som kött fastän det inte haft skymten av en puls. Det här sättet funkar bäst om man har middagsbjudning eller dylikt då folk inte lika snabbt frågar vad tusan det är de äter, och inte heller vägrar äta fastän de skulle veta att det är sånt de inte annars skulle välja.
Det måste kanske påpekas att det lönar sig att laga god mat då folk ska omvändas, annars är det liksom inte nån idé...

Och om inget annat funkar; häll på grädde. Riktigt mycket grädde. I ett senare skede kan man trappa ner på mängden men i början verkar det funka. =P

Men vill du slippa kinkiga barn är det nog bäst att göra som i sydligare delar av världen; grönsakerna ska vara en del av maten och livet från början och aldrig ifrågasättas. Jag tycker det är dags att vi i det här kött-och-potatis-landet börjar öppna ögonen för alla fantastiska smaker utanför brunsåsen!
 
Som de gör vid Medelhavet, där jag egentligen är. ;)



Avrundar med recept på den ultimata vegesoppan;
Majs- och paprikasoppa!

400g majs (fryst går utmärkt)
2 röda paprikor i små bitar
en liten röd chili, finhackad
1 liten lök, finhackad
30g smör
            stek under lock i ca10 minuter på svag värme, rör om då och då. De ska inte ta färg, bara mjukna. Öka till medelstark värme och ha i
1 msk mjöl
            rör om i 1 minut
5dl grönsaks- eller hönsbuljong
            tillsätts. Koka upp, sänk värmen och koka i 30 minuter. Låt svalna något. Ta upp ca 2 dl av soppan och ställ åt sidan, mixa resten av soppan slät i en mixer/med stavmixer. Sila om du ids. Häll tillbaka det du ställt undan (om du gjort det) och häll alltihop till baka i kastrullen.
1 1/4 dl grädde
             tillsätts. Låt soppan bli genomvarm. Salta och peppra efter smak. Strö över koriander eller persilja om du tycker och servera med bröd och ost.

Vill du frysa in soppan lämnar du bort grädden och tillsätter den före serveringen. Man kan också laga soppan helt utan grädden, den blir bra ändå!

Italien del 3, Capri

Capri Hamn. Vårt hotell är precis ovanför Bar Grotta Azurra

Också till Capri åkte vi med Traghetto från Neapel. Vi hade ju hört att Capri var en turistö med vackra vyer men inget hade förberett os på det som mötte oss då vi närmade oss ön med färjan. Så turkost vatten, så vita klippor, så klart solsken har jag aldrig sett. Kontrasten mot både Neapel och Ischia som båda är vulkaniska med mörka berg var helt otrolig! Bortblåst var stressen från storstaden då en liten båt åkte förbi i det helt galet färgade vattnet!

Färjan tar iland i en väldigt full liten hamn kantad med butiker och uteserveringar och vårt hotell Relais Maresca var precis vid hamnen. Det var ett vackert ljusblått och vitt hus i väggen av hus längs vägen från hamnen, precis bakom busshållplatsen. Bussarna på de små branta öarna är förresten hysteriskt söta! På grund av de tighta svängarna måste bussarna vara kortare än de vanliga bussarna men de är fortfarande lika höga så de ser ut som orange postlådor som kör längs serpentinvägarna!

Nåväl. Då vi såg hotellet med små balkonger ut mot vattnet föreställde vi os genast hur vi på morgonen skulle sitta på balkongen och njuta av utsikten över den lilla hamnen och vattnet! Vi fick det enda rummet in mot berget (och den inte speciellt svala eftermiddagssolen..) med utsikt över ett par bakgårdar och en hel del betong (som gjorde effekten av tidigare nämnda eftermiddagssol ännu mer olidlig). Jeeeeee. Men rummet var snyggt och prydligt och så länge fönster luckorna var stängda hölls temperaturen snäppet under 30grader. Fast då missade man ju föreställningen med gubben som använde en hel dag till att hänga upp tvättstreck på sin bakgård. Då de var färdighängda var de nog de rakaste och jämnast hängda tvättstrecken i södra Italien! <3 Nu var det ju inte så att avsaknaden av balkong kunde störa oss så hemskt länge för vi var omedelbums på språng. Som vanligt.

på vägen upp till La Scala Fenicia..

och till Anacapri

På agendan för Capri var trädgården San Michele i Anacapri, staden högre upp på ön. Dit kan man antingen ta en buss, en taxi eller - om man är masokist - the Phoenician Steps (la Scala Fenicia). Trappor. Runt tusen trappsteg. Branta sådana. Utsikten är vidunderlig! Så även värken i vaderna då man gått upp och tillbaka. Men ändå var det helt värt det! För den vidunderliga utsikten är just vidunderlig. Och på vägen till trapporna går man genom bostadsområden i Capri stad och bakom varje stenmur och grind ligger små trädgårdar med grönsaksodlingar, över var och varannan mur hänger citroner, apelsiner, aprikosblom och blåregn. De ever present ödlorna springer runt ens fötter och solen värmer. Då man kommer högre upp ser man ut över gårdarna och husen (och fotbollsplanerna) och vinodlingarna, ännu högre upp ser man mer av staden bakom hamnen. Och underbart turkost hav. Rosmarinen och ginsten doftar och man glömmer NÄSTAN att man klättrar i trappor som aldrig verkar ta slut. Nu måste det ju påpekas att jag var gravid i typ 12e veckan, trött, yr och illamående och således inte helt på topp så det var lite jobbigare än det skulle ha varit annars.

"dit upp ska vi..."

Väl uppe landar man precis utanför muren till trädgården och sedan börjar jakten på ingången. På nätet hade jag läst att det kostade att komma in till huset trädgården hör till, men att det var gratis att titta på trädgården. Då vi kom dit insåg vi att visst var det så, men att det de facto var på det vackra viset att enda sättet att komma in till trädgården var genom muséet. Kul. Nå, vi betalade de några euron det kostade att komma in och så vandrade vi genom huset också. Huset och trädgården ägdes av den svenska läkaren Axel Munthe som köpte villan och började bygga huset och trädgården 1889. Han verkade vara lite av en hamster och fyllde huset med antikviteter från olika håll av världen. Också i trädgården uppfördes tempel och torn, både antika - flyttade från andra ställen - och nybyggen. Då huset byggdes hittade man en gammal ruin på tomten och enligt Munthe själv var det en del av kejsare Tiberius villa. Den gjordes om till en utsiktsplats därifrån man ser ut över Capri stad och trapporna vi klättrade upp för. Munthe dog år 1949 och han hade testamenterat villan till Svenska Institutet för att möjliggöra för svenska studenter att komma och bo i villan och studera Italien och dess kultur.

Villa San Michele

I alla fall. Trädgården är inte stor, men trevligt upplagd med gångar kors och tvärs genom trädgården så man på rätt liten yta har åstadkommit riktigt långa promenadstråk! På högsommaren lär hortensiorna vara en sevärdhet, då vi var där var det tulpaner överallt! På grund av att den är så högt upp på berget har man en otrolig utsikt. Höjden gör också att klimatet är lite kallare än nere längs stranden vilket bland annat märktes på att blåregnen nere i Capri blommade för fullt, ställvis var blomningen på väg att avta, medan uppe i Anacapri hade de inte ännu slagit ut! Trädgården är lummig och mysig och väl värd ett besök om man råkar vara på Capri!

 

Anacapri

Vi gick vidare i Anacapri och såg oss omkring och åt en galet god glass precis innan caféet stängde för siestan. Anacapri är full av små butiker som säljer exklusiva souvenirer och dyrt krimskrams såväl som märkesprodukter och verkligt fina saker. Souvenirerna lutar mer åt fancy hantverkshållet och byn kändes också i övrigt lite finare än andra ställen. Den är i alla fall helt bedårande och jag skulle gärna ha vandrat omkring längre. Det finns förresten en linbana som man kan åka upp till högsta bergstoppen med. Linbanan är av modell en stol och en vajer och turisterna i den såg lätt vettskrämda ut. Nästa gång ska jag nog kolla hur Capri ser ut högst upp ifrån, men den här gången blev det inte av. I Anacapri hörde vi förresten den enda finskan på hela resan (på båten till Ischia stod det en gubbe med Suomi-mössa på sig intill oss men han pratade nog inte överhuvudtaget. Hubbie skrämde däremot livet av honom då han plötsligt utbrast sin förbannelse över vår icke-fungerande kamera på klingande finska precis i örat på farbror Suomi. =P ) och inne i muséet hade vi en trevlig liten diskussion med ett äldre svenskt par som haft en spännande semester i Napoli. =P Kassadamen i Axel Munthe-muséet talar förresten svenska, som liten kuriosafakta! =)

Trapporna ungefär halvvägs upp

Nå, vi slet oss iväg från den söta lilla byn och påbörjade resan ner för det tusen miljarder trappsteg vi klättrat upp för. Det gick väldigt mycket snabbare neråt, men vaderna förlät mig inte för påfrestningen på en vecka efteråt. Väl nere i Capri och på hotellet var det dags att leta iväg sig för att äta middag. Inte en så enkel uppgift som man kunde tro inte! Eftersom vi kom till ön så hopplöst tidigt på säsongen så var inte alla restauranger öppna, i alla fall inte långa kvällar. Efter att hubbie ratat alla restauranger i hamnen där hotellet låg (med orden "tänk om det finns nån ännu bättre") såg vi en skylt där det stod centrum och en pil upp för berget mellan husgyttret. Jaja, bara att börja klättra då, jag menar, hur långt kan det vara? Det vet vi inte ännu i denna dag för jag kroknade halvvägs och vi fick gå neråt tillbaka. Det fanns restauranger längs vägen också, men de var inte öppna för att säsongen inte ännu börjat. På vägen ner tappade vi bort oss och då vi äntligen kom ner till hamnen igen var jag helt färdig och en del av restaurangerna redan stängda så faktum är att vi aldrig åt nån italiensk middag på Capri. Det blev pringles och choklad i badkaret på hotellrummet i stället.

På morgonen hittade vi hissen/linbanan som går upp till Capri centrum............. Jup. Men Capri centrum lär vara jättefint och fullt med fina små restauranger! Nästa gång....... =P

Efter en hel del väldigt djup sömn åt vi frukost på hotellets takterrass med soldäck som jag gärna skulle ha tagit med mig hem! För övrigt var frukostbuffén god och hade en massa olika saker att äta. Det mesta förstås med socker eller vitt mjöl i. Jag vet faktiskt inte hur italienare överlever till lunch för med undantaget Levanto var samtliga frukostar bara socker. Och kaffe.

Jag fick hubbie medsläpad till stranden också, första och sista gången under resan, och satt och gjorde exakt ingenting en stund. Det är förresten inga sandstränder vi talar om, utan stora men mjuka stenar. Fast de passade för övrigt väldigt bra att massera trötta fötter och vader med! =P Vi hade tänkt åka på en båtutfärd runt ön och till den blå grottan Grotta Azurro med alldeles knallblått vatten, men eftersom dagen före satt spår i både fysik och humör hos mig blev det en slappardag i stället. Vi var ändå redan överens om att vi skulle återvända hit om chansen gavs och tillbringade i stället lite tid åt att välja vilket lyxhotell vi skulle bo på nästa gång! ;) Vi åt lunch på hotellets restaurang, återigen på takterrassen. Fantasilöst säger ni? Godaste jävla citronkycklingen i världshistorien säger jag! Med världsbäst utsikt över Capri hamn och det blåblåblå vattnet, vita klipporna och staden som ringlar sig upp för bergssidan inbäddad i grönska. Ångrar inte det valet en enda sekund. =)

Sedan var det redan dags att packa ihop oss och dra vidare från vackra Capri mot Sorrento.  Men den här pärlan glömmer jag (och mina vader) aldrig!

 

 

första intrycket av Capri från traghetton... inte så illa! <3
Villa san Michele syns uppe på "åsen"

San Michele skymtar högst uppe

 

i trädgården i Villa San Michele

 

i trädgården i Villa San Michele

 

I trädgården i Villa San Michele

 

smygtitt in i en av trädgårdarna på väg till trappan

 

köksträdgård i Anacapri

 

Capri

 

Gången utanför Villa San Michele

 

På väg bort från Capri.... =´(

 

Buon Natale!

Ibland kan det kännas att herregud, hur valde jag karl egentligen, ibland är det solklart. Igår landade jag på alternativ B (fast i äkta julstresstradition hade jag gått ett par varv genom skilsmässa och lönnmord på vägen) då vi på natten medan vi städade gemensamt planerade en framtida jul i Italien! Jag gillar julen här också - ibland - men kära hubbie är inte så vänligt inställd till juletiderna. I år har han på allvar ansträngt sig, dels pga barnen och jag tror att dels pga att han de senaste veckorna då jag varit sjuk plötsligt har fått insyn i min vardag och uppskattar mitt arbete en gnutta mer. Men visst lockar det att åka bort från allt och bara käka prosciutto och soltorkade tomater och riktig mozzarella (kan inte förstå hur det kan vara så sabla svårt att importera en vettig mozzarella hit????) i stället för att springa runt som huvudlösa höns. Julstressen skulle ju inte försvinna helt, bara komma lite tidigare och spridas ut på mer valbara dagar. Men hubbie skulle slippa finska julen ett år och varje svepskäl att åka till Medelhavet, även den regniga och kyliga årstiden, är fine by me! =)

Man kunde köra ner (för vem skulle tacka nej till en bilresa på några tusen kilometer med tre barn i bilen) genom Europa och stanna på julmarknader och liknande på vägen! Och sedan landa i eller nära Sorrento och slappa sig genom julhelgen medan det INTE är snö och svinkallt (nu är ju inte det där med snö ett problem i år). Skulle ju inte heller vara fy skam att importera med resten av familjen! =) Fast känner jag dem rätt skulle de hellre ha glaskross på julbordet än ta en roadtrip så långt. ;)

Nu kommer det här ju inte att hända i år, kan bli lite sent att starta 23.12, så vi kommer i stället att sneaka in lite medelhav på julbordet och pynta med indisk influens, min nya kärlek,  så man kan glömma regnstormen som pinar på utomhus! Egentligen kanske det är den bästa kombinationen, för julen handlar ändå om de nära och kära. Men nåt år ska vi ha en helt medelhavisk julbuffé och spela santa lucia på italienska. Om det så ska bli på julannandag. Om tjugo år. =P



Puss på er alla och ha en riktigt fridfull och god jul! <3

Buon natale!!!

Italien del 2, Ischia

 

 

 

 

gata intill La Mortella
i Forio

Till Ischia - böndernas ö - hade vi tänkt att åka på morgonen dag 2 av resan. Från Neapel går en massa färjor av olika snabbhetsgrad till den lilla ön, det tar ca 40 minuter och kostar 15-20€. Välj gärna en långsam färja, traghetto, för den vackra vy den erbjuder av Neapel från havet. Dessa långsamma färjor har större utomhusdäck och man ser helt enkelt mer.
Eftersom färjan vi hade tänkt ta kl 10.00 inte gick på grund av att den var kaputt och vi inte ännu hade kunnat utforska hamnen tillräckligt för att veta att det gick andra färjor också kom vi inte iväg före kl.13. Resan tar alltså ca 40 minuter och sista färjan tillbaka skulle gå 18-tiden. Detta betydde tyvärr att vårt besök på den lilla ön blev väldigt kort, men åker jag nån gång tillbaka ska jag absolut ge den här lilla pärlan mer tid och uppmärksamhet! Det finns flera olika vandringsleder på ön och det ordnas också vulkanvandringar. Om man är lagd på det viset. Annars finns det massvis med odlingar att titta på och små byar att utforska!

 

Det vi tänkt se på Ischia var trädgården La Mortella, en exotiskt trädgård genialiskt anlagd i den vulkaniska jorden på den lilla ön. Trädgården planerades av engelska trädgårdsdesignern Russel Page och av Susana Walton, fru till kompositören William Walton. Hon ville hämta en bit av sitt hemland Argentina till trädgården runt deras hem i Italien. Den relativt lilla trädgården är byggd på en brant bergsvägg och i dalen under den och är FANTASTISK! Faktumet att vi inte hade mycket tid var något av det mer tragiska under hela vår resa, här kunde man ha vandrat runt hur länge som helst i tropiska miljöer, medelhavsmiljöer, voljärer, thailändska trädgårdar, krokodildammar (krokodilen var dock gjord av betong..), lundar, under enorma rosor eller  hängrosmarin som väller ner för berget, ökenväxter och bland miljarder små smaragdgröna ödlor som springer runt överallt. Utsikten från övre delen av trädgården är otrolig, man ser ut långt över öns skogar och den närliggande byn/staden Forio med sandstrand och så Medelhavet.... Det finns också en amfiteater i trädgården där man ibland ordnar konserter, helt i den forna ägarens anda. Ett museum om sir William Waltons livsverk finns också här, och ett café/tehus vackert inbäddat i all grönska förgyller upplevelsen!  Och de har en normal toalett som dessutom är städad! Score!

lundskog med engelska
blåklockor...

och Medelhavet. Allt i
samma trädgård!

tropikerna (i växthus..)...

 

Det här är något av det mest imponerande jag upplevt i trädgårdsväg, man kan inte ta ett steg utan ett "oj, titta på det där!!". Känslan är obeskrivbar då man vandrar från en miljö till en annan, hela tiden hör man vattenporl från något håll och samtidigt som man fylls av ett enormt lugn så är man enormt energisk, man kan inte vänta på vad som uppenbarar sig bakom nästa krök! Jag kan fullt förstå att både Susana och William Walton ville bli begravda i sin älskade trädgård. De har var sin minnesplats, Sir William har sitt minnesmärke i form av en jättestor vulkanisk sten högt uppe i trädgården och Lady Susanna har ett eget nymphaeum lite längre ner. Mängden passion och tid som lagts ner på det här fantastiska lilla paradiset är påtaglig, allt känns genomtänkt och med kärlek genomfört.  Man kommer hem mer än inspirerad. Jag önskar bara att vi haft mer tid att insupa det hela.

 

vy ner över trädgården och över staden Forio

 

en icke så pjåkig hängrosmarin!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter chocken av taxiräkningen på vägen upp till la Mortella beslöt vi oss att promenera till nästa by för att skala av en del av kostnaden. Det är inte en lång bit att gå, med orginaltidtabellen skulle vi gått hela vägen ner. Väl nere i byn Casamicciola (härlig semesterby med sandstrand och krimskramsbutiker och strandpromenad!) där en färjbrygga fanns tänkte vi att vi kan ju lika väl ta en färja därifrån och helt skippa sista biten till byn Ischia. Tyvärr är tidtabeller sällan logiska då det gäller de här sakerna och biljettförsäljningen var stängd så det var bara att slänga sig in i en taxi och åka den sista biten tillbaka till Ischia dit vi kommit med färjan. Man kan för övrigt ta bussen till La Mortella också, ön har bara typ en bussrutt - den runt hela ön - så man kan inte just ta fel.... Vi var dock liiite för stressade då vi kom för att se varifrån bussarna gick (borde ha lyft blicken lite grann så skulle vi ha sett raden bussar) så det blev taxi. Den var dessutom snabbare och vi hade ju ganska begränsat med tid.... Och inte var det ju helt fel att åka i en taxi med fönstren öppna så doften från tusen blommande citronträd vällde in i bilen medan kusken berättade om ön! =)
Vi tog sista färjan tillbaka till Neapel i skymningen och då vi "mellanlandade" på ön Procida började det redan vara mörkt. Att se alla ljus längs kusten och i Neapel var helt fantastiskt och då färjan kom i land hann vi ännu köpa lite paniniliknande bröd från cafeterian ("ristobar", helt briljant ord!) i terminalen innan vi halvsprang till hotellet (kändes säkrast så) och stupade i säng. Ischia - en okänd liten ö som definitivt skulle vara värd mer uppmärksamhet!

 

I´ll be back!

 

 

där skulle man kunna bo... =)

 

Ett hotell som nog sett sina bästa dagar. Eller? Tycker det
är rätt gulligt så här också! ;)

Lady Susana Waltons nymphaeum

 

krokodildammen

vyerna från trädgården kunde man inte klaga på!

 

en titt ner i trädgårdens tropiska dal

 

en av de ca en miljard ödlor som trivdes överallt. Skulle gärna ha
tagit hem några stycken! <3

 

planteringar i medelhavsdelen av trädgården

 

Ros som svingar i ett träd. Den här bilden är
tagen med fågelskådningsinställningar på
kameran. Blommorna var en sisådär 4 meter upp!

 

Italien del 1, Napoli

musselförsäljning på g! Kompisen dyker efter musslor i
vattnet bakom honom

Napoli ja...... Staden där jag varje sekund utanför hotellet starkt misstänkte att jag skulle bli styckmördad. Eller i alla fall rånad. Allt ni hört om hur skitigt det är i Neapel stämmer. Och lite till. Men nu måste jag också medge att vi blev placerade i fel ända av staden, delen där riktiga människor bor. Inte i den städigare och lugnare turistdelen, vilken vi upptäckte först på färjan på väg bort från staden....

Hursomhelst. Vi anlände till Neapel med flyg på sena kvällen och tog en taxi till hotellet några kilometer bort. I taxin hade jag min första nära-döden-upplevelse då kusken som tydligen ville bli formel1-kusk i mörkret körde genom staden i ca 100km/h med cyklister och fotgängare hoppande ur vägen för brinnkära livet längs vägarna. Naturligtvis försökte (och lyckades) han lura oss på mer pengar än den stipulerade fasta taxan angav. Räkna med att detta händer dig ofta om du tar taxi, som för övrigt är ganska dyrt i Italien. Tro inte att buss är en bättre idé, i alla fall inte i stora städer och i synnerhet inte i Neapel. Är du ändå modig (läs: dumdristig) nog att göra det i alla fall ska eventuella väskor, plånböcker, telefoner och dylikt vara fastkedjade och helst utrustade med larm. Eller elstängsel.

Skulle du bli av med din telefon är det förresten väldigt enkelt att skaffa en ny fin mobil av nån av de tusen mer eller mindre skumma typerna som erbjuder finfina produkter ur innerfickorna på sina rockar. Dessa unga gentlemän är utplacerade med ca tre meters mellanrum i alla kvarter runt den gamla staden i Neapel. Och runt hamnen. Och busstationen. Och tågstationen. Nå, you get the picture.....

handdukskrokodilen med
försmak för Terry Pratchett

I alla fall så måste jag berömma vårt olyckligt placerade hotell! Hotell Garibaldi (räkna med att se namnet Garibaldi OFTA och överallt i Italien) har härlig personal och bra service och den coolaste handduksvikningen jag sett! =P Ok prisnivå och frukost erbjuds men vi åt den av nån anledning ingendera dagen. Fördelen med placeringen är att hotellet ligger väldigt nära tågstationen därifrån tåget på banan Circumvesuviana går. Circumvesuviana är ett tågspår som går från Neapel till bland annat Pompei och Sorrento.  Runt Vesuvius, obviously. Färjorna till bl.a. Sorrento, Ischia, Procida och Capri är på gångavstånd de också, men längre bort.

Som sagt så hamnade vi i fel del av stan. Dessutom hade vi inte tillräckligt med tid för att utforska stadens trevligare delar. Vi hade också tänkt oss Napoli som en sorts mellanetapp, en språngbräda till öarna Ischia och Capri. Flygfältet är i Neapel och därifrån går färjor till alla möjliga finfina ställen. Helt säkert kan man hitta en massa fina saker att se och göra i staden också, men den landar ändå inte extra högt på mina favoritlistor. Det kan också ha att göra med att jag avskyr storstäder i största allmänhet och det här är en av de mest stressade jag nånsin upplevt.

uteservering med icke helt
pjåkig utsikt! =D

På grund av grym otur och en söndrig färja (och vår egen okunskap) kom vi inte iväg till ön Ischia första dagen så tidigt som vi tänkt utan vi hade plötsligt fyra extra timmar att döda i Neapel. Vi gick igenom en liten park där ett pyttenöjesfält fanns - det är för övrigt ganska vanligt med karuseller och liknande på torg och i parker i städerna - och plåtade blommande palmer, tusensköna och vitklöver! på andra sidan parken (och lyxbåtklubben brevid den) hittade vi en liten härlig kiosk med några bord och stolar precis vid småbåtsbryggan på udden som skiljer turistneapel från vardagsdito. Där satt vi och åt pistaschnötter och drack slushee och öl medan vi följde med musselfiske och -försäljning på bryggan nedanför oss och tittade ut över The Bay of Naples och Vesuvius på andra sidan av den. Pulsen sjönk till nästan normala nivåer och solen sken. Vi skaffade första solbrännan.

 

Från kioskuteserveringen sökte vi oss in i husgyttret som klättrade upp för bergssidan och hittade det där vardagsitalien man ser i böcker och tidningar; höga hus längs galet smala gator, tvättstreck och, nå, skräp. Lukten från otömda soptunnor förmedlas lyckligtvis sällan på fotona. Butiker mindre än man kan föreställa sig proppfulla med grönsaker eller krimskrams, mopeder som på nåt besynnerligt sätt tar sig upp och ner för trappor och hemmafruar som hänger ut från fönster och ropar åt varandra. Och lejongap som växer ut ur husväggar. Hus, eller lägenheter närmare bestämt, är inbyggda i/under serpentinvägarna upp för bergen staden är byggd på, övergivna trädgårdar dyker upp här och var mellan byggen och hus. Tvätt hänger på tork överallt och utsikten är vidunderlig då man kommer så högt upp att man ser över husen och ut mot vattnet. Judasträden blommar i hela staden och blåregn dyker upp lite varstans. Balkong- kruk- och takodlingarna är helt fascinerande! 

Vi kom tekniskt sett tillbaka till Neapel senare under resan också, så vi skulle köra från Salerno i slutet av Amalfikusten norrut mot trädgården Ninfa och staden Sabaudia där vi skulle övernatta. Då körde vi genom nordöstra och norra förorterna/kanterna av Napoli och hela den biten av resan trodde jag med två minuters mellanrum att vi skulle krocka.... Att kombinera den stressade och aggressiva naturen hos dessa människor med trafik är en rätt skrämmande upplevelse! Trafiken blev för övrigt lugnare ju längre norrut man kom, tydligen är det bara i Neapel folk är lite överdrivet hetlevrade! ;) 

Längs vägen fanns  härliga grönsaksodlingar i låga växthus och på åkrar i mängder men också lika mycket grå betong och bilar, bilar, bilar....... Kan bara föreställa mig mängden damm och avgaser på den salladen. =/ Men visst var det skönt att se lite grönt mellan husen ibland! Och så helt plötsligt, mitt i betonghelvetet öppnade sig en äng med knallröd vallmo! En tom tomt mellan husen, med högt nätstängsel runt och alldeles fullproppad med kornvallmo och högt gräs... Det glömmer jag aldrig. <3

Vägarna i staden var kantade med skräp i och utanför soppåsar, Neapel är ju känt för sitt problem med avfallshanteringen som handhas av maffian och som bra dagar fungerar dåligt, dåliga dagar katastrofalt eller inte alls. För ett par år sedan var det ju i nyheterna överallt att Neapel höll på att drunkna i sitt eget skräp pga brist på soptippar eller allmänt ointresse att sköta jobbet eller vad det nu var. Kan bara föreställa mig hur det såg ut då jag sett situationen då sophanteringen "fungerar".. För övrigt verkar inte nån av invånarna i staden heller bry sig om att inte skräpa ner så det är väl kollektiv förstörelse antar jag. Det finns förresten inga allmänna sopkorgar i staden heller, så det kanske förklarar saken. Tusen lösdrivande hundar (visserligen med halsband på, vet inte riktigt vad grejen var där, släpper man ut hunden då man går på jobb på morgonen, eller...?) gör inte gatorna städigare heller. =/ Och som sagt så städar ingen. Utanför hotellet och i alla kvarter runt det och ner mot hamnen ställer varje morgon hundratals försäljare upp sina mer eller mindre suspekta bord med elektronik, kläder eller krimskrams och säljer hela dagen. Allt papper, alla lådor, allt plast de slänger under dagen lämnar de kvar. Och det gör ju sopservicen också, det städas nån dag i veckan, däremellan får det vara fullt med papper, paff och plast överallt. Fascinerande för en människa som kommer från überrena Norden! =P

 Neapel är en väldigt schizofren stad på nåt sätt, jag har aldrig i mitt liv varit med om mer stressade människor, alla verkar arga. Men så ser man fantastiskt avslappnade människor sola på strandstenarna på tidigare nämnda udde och ungdomsgäng i små roddbåtar, musseldykare på bryggor och gummor som hänger tvätt och då känner man inget av stressen och ångesten som osar ur andra delen av staden. Samma sak med byggnader; det finns nya fina moderna hus som står precis fast i gamla, slitna helt bortglömda byggnader så de ser helt absurt ihopparade ut!

 Mest kände jag personligen att Neapel är lite som Karis; dess största fördel är att det är lätt att komma därifrån. ;)

Vi drog efter två dagar vidare för att finna vårt Italien.
För nu var jag ju äntligen (i stället för egentligen) vid Medelhavet. =)




Neapel och Vesuvius

 

 

Neapel från färjan till Ischia. Kioskuteserveringen där vi satt ligger precis
bakom de tre segelbåtarna!



Napoli från färjan till Ischia



Kyrktorn! Det enda av kyrkan som stack upp
ovanför byggställningar och presenningar.. =P

liten halvö utanför Neapel. Typ lyxresort på klippan, men
inga vägar syns nånstans... =)

 

Smala gator i Napoli!

Ett kvarter inåt från strandpromenaden,
genast efter den började bostadskvarteren!

 

vy från berget närmast havet. Hela staden är byggd på ett antal kullar,
den fortsätter bakom följande! Och några till...

 

Serpentinväg upp för berget. Under vägen är det hus/bostäder inbyggda!

 

Ett av husen/bostäderna under vägen!

 

lejongapen växte på helt omöjliga ställen! Detta är ett tak...

lejongap på ett annat tak. Och här hemma sitter man och fjäskar och förodlar och
ger dem bästa myllan..... Pffffft!